Annektering

Nu slits jag slutligen från mitt kära hem för att flytta ihop med en gammal farbror mitt ute i skogen, där jag sedan ska kedjas fast i köket, isoleras från mina goda vänner och ändras tills jag talar, tänker och rör mig som honom. Jag kommer att bli satt på svältkost, tuktas till fullständig lydnad, och förlora hela min tidigare så försiktiga och ansvarskännande personlighet, för att istället bli offer för en vilt supande, våldsam, hatisk tjurgubbe som kommer att barskrapa mig och sedan sälja mig som slav och gårdstomte till ett par i Sävsjö…

Nej, det där var en liten överdrift. I själva verket är jag förälskad, och har fått möjlighet att flytta ihop med personen i fråga. Mannen, som vi nog får kalla R tills vidare, är lite äldre än mig, och plågsamt snäll. Han kan inte laga mat, och det är ju praktiskt eftersom jag inte tycker om när folk är och pillar i köket och flyttar på saker som jag är van vid att alltid ha på samma ställe. Han är smart med, och ganska rolig (främst när ingen ser det). Han är snäll mot hunden, som snart har glömt bort mig helt och hållet och ersatt mig med denne mer spännande person som tar sig till att krypa runt på golvet och leka med henne. Det innebär också en chans för mig att komma bort från hemmet jag inte känner mig hemma i, vännerna som inte är vänner, och en stor klump minnen som jag inte vill ha kvar. Det känns lite Shangri-La.

Och nu är det alltså dags igen att gå igenom sina saker och bestämma vad som är viktigt och vad som inte är det, och behöver man verkligen allt det här? Det är märkligt att flytta. Å ena sidan känns det hemskt, för jag lämnar alltid så mycket bakom mig när jag flyttar. Samtidigt gör just det att det känns fantastiskt. Jag kan flytta och bli någon annan, som jag tycker bättre om, utan att bli tvungen att beakta delar av mitt känslomässiga bagage. Jag kan vara någon annan, som är mer lik mig själv. Det känns vackert.

Det är inte helt okomplicerat att flytta ihop med R, trots allt, eftersom vi på många sätt är ganska olika, även om de stora delarna fungerar bra. Jag med mitt dåliga lynne som bara blir otrevligare ju mer stressad jag är, eller hur mer ovant något känns, är inte lätt att hantera precis i början när allt är nytt. R har klarat sig fantastiskt bra. Och jag bara hoppas, hoppas, hoppas att han ska orka med mig och mitt ovanlighetstemperament såpass länge att den nya situationen inte är ny längre, för då är jag ganska medgörlig. Faktiskt.

***

Idag har jag inte åstadkommit mycket. Köpte ett par sladdar som vi behöver i den nya lägenheten, träffade några kompisar, åt mycket gott och tog det väldigt lugnt, eftersom jag har så ont i ryggen att jag inte känner något annat. Det är fullt möjligt att mina ben sade Nää nu skiter vi i det här och smet iväg någon gång runt 21-tiden utan att jag märkte det.

Nu ligger jag och tittar på World at War, dricker läsk och äter choklad. Imorgon ska jag arbeta dubbelt så hårt för att väga upp för dagens lättja. Min trötthet är dock fullständigt äkta, insåg jag under kvällen, när jag pratade med mamma och sade ”Med tanke på hur hårt jag arbetade imorgon…” Jaha du…