Bibelbältescensuren slår till igen!

Tidigare idag publicerade jag ett inlägg här som jag tog bort någon timma senare. För någon timma sedan skrev jag ett utkast till en reviderad version av samma inlägg. Dessvärre innehöll denna reviderade version istället för grafiska beskrivningar ganska utmanande bilder, så det inlägget kommer inte att publiceras över huvud taget.

På fredag åker vi upp till Skövde och Mariestad för att hämta mina sista grejer. Eftersom mamma kör ner flyttlasset har vi haft lite panik idag, och jag har faktiskt städat. I skenet av detta måste jag fråga mig själv hur det kom sig att min leopardmönstrade miniklänning låg ihopskrynklad på en köksbänk, varför mina boxershorts ligger bredvid soffan i vardagsrummet och varför vi har en stor fläck efter massageolja på väggen inne på kontoret.

Tyvärr är det så att om man tar det som blir kvar efter censureringen av dagens eskapader blir följande mening det enda som blir kvar:

Hon är ändå ganska söt ibland.

Jag skriver imorgon om jag har det sämre!

Det tog tre timmar att få mig att se så här sliten ut

Det är bara tisdag en gång i veckan! Bilden ovan togs efter tre timmars arbete med tupering av hår, en halv flaska hårsprej och mycket smink. Möjligen skymtas ett eller flera märken på min hals. I så fall är det Rickard som försökt strypa mig. Det är inte ett sugmärke. (Hej, mamma!) Det är konstigt hur mycket energi det krävs för att se ut som att man inte lagt ner någon energi på det alls. Efter allt detta arbete roade vi oss kungligt. Vi såg två filmer (en skitdålig skräckfilm och Smala Sussie), lagade middag (senapsstuvad fläskfilé), gick en kort promenad och tog en massa konstiga bilder.

På det hela taget en riktigt bra dag, även om jag nu är så trött att jag nog kommer att börja gråta om jag inte går och lägger mig.

Nedan: Mina grälla knästrumpor, delvis dolda av byxben

Annektering om… Annektering

I en kommentar till gårdagens inlägg blev jag tillsagd att jag borde skriva mer om mig själv. Hur gör man det? Jag vet inte. Därför tänkte jag nu skriva en väldigt ingående analys av mig själv, och sedan får läsaren själv avgöra vad som är viktigt och inte.

Som min Om mig-sida redan avslöjat heter jag Ann-Ewa. Jag är 23 år, ganska lat och periodvis ganska rolig. Jag är ganska blyg och rädd för att stå i centrum, och samtidigt hemskt rädd för att bli bortglömd. Jag har väldigt svårt att konceptuera mig själv, och tenderar att antingen vara för kritisk eller för okritisk mot mig själv. Vissa dagar tycker jag att jag är grymt snygg, smart, rolig, och över lag ganska perfekt. Andra dagar kan jag inte hitta något gott att säga om mig själv. Sanningen ligger någonstans i mitten, men dit kommer jag aldrig. Jag saknar nämligen mellanlägen. Jag sover antingen för mycket eller för lite. Jag pratar för högt när jag inte mumlar. Jag är antingen alldeles för glad, eller på vansinnigt dåligt humör. Det är aldrig lagom. Resultatet blir… sådär.

Jag är ganska svår att leva med. Jag är trångsynt, främst för att jag är så envis och i grunden tror att jag alltid har rätt, eller åtminstone mer rätt än den som inte håller med mig. Jag har ett humör som en bergochdalbana, och kan bli arg för väldigt lite, och skriker av glädje om någon trycker pekfinnet mot min näsa och säger BEEP. Jag är rätt så barnslig, och samtidigt lite för mogen i förhållande till min ålder. Jag säger oftast fel saker på fel ställen, frågar saker man inte ska fråga om och dras som en magnet till människor jag inte borde umgås med.
Att se till att jag inte ställer till det är helt enkelt ett heltidsarbete.

Fysiskt sett…
… är jag lång, småtjock och hemskt okoordinerad. Jag ramlar ofta, har blåmärken jämt, och om någon frågar varför jag har blåmärken i ansiktet kan jag svara Jag gick in i en dörr utan att ljuga. Jag är sjuk nästan jämt, men antagligen beror det delvis på att jag är ganska hypokondrisk. Jag har alltid ont någonstans. Om jag har ett blåmärke som jag inte kommer ihåg hur jag fått antar jag att det är en blodpropp. All andfåddhet beror på en annalkande hjärtattack, huvudvärk är alltid stroke, magont är ett tecken på blindtarmsinflammation. Alla knölar och bulor är cancer eller insektsbon, och om jag behöver ta på mig en tröja har jag antagligen feber. Och så vidare.

Jag klär mig lite som det råkar falla sig. Just idag har jag en för liten t-shirt, trasiga jeans och grälla strumpor. Grälla strumpor är underbara. Det är fula mössor med. Tyvärr är det ingen annan som förstår det, så om jag ska träffa folk brukar jag i regel få byta om så att jag ser någorlunda normal ut. Håret brukar se ut lite hur som helst, det med. Just nu är det halvlångt, slitet och har konstig färg eftersom jag ivrigt färgade det för något år sedan och sedan slutade och lät det växa vilt och färgas hur det ville.

En dag med mig …
… är fruktansvärt intressant och innehållsrik. Sedan jag flyttat ihop med Rickard ser dagarna förstås lite annorlunda ut, men en perfekt dag när jag är själv går till ungefär såhär:
11:30 Vaknar och äter frukost
12:30 Går ut med Pudelvargen
13:00 Sätter mig framför datorn samtidigt som jag tittar på en dokumentärserie om Auschwitz historia på DVD
18:00 Går ner till affären och köper läsk, choklad, en tidning och cigaretter
19:00 Börjar laga mat.
20:00 Äter framför TV:n, medan jag fortsätter se dokumentärserien om Auschwitz
21:45 Sätter på en ny film, exempelvis Djävulens Arkitekt  – en tysk dramadokumentär om Albert Speer, rustningsminister i Nazityskland
00:00 Går ut med Pudelvargen igen
00:30 Duschar
01:15 Ser en film till, troligen en komedi
03:30 Går och lägger mig

Under dagens lopp hinner jag dessutom ofta med att ringa och störa min mamma på jobbet minst fyra gånger, dricka en stor flaska läsk, äta sju smörgåsar och röka ett paket cigaretter. Någon som vill tillbringa en sådan underbar dag med mig? Inte? Men…

Fobier…
… har jag. Jag blir lite smånervös av det mesta, som våt tvätt, färgen rosa, stora hundar med många tänder, ögonvitor och så vidare. Helt normalt. Nedan följer ett urval av mina värsta fobier.

• Spindlar och insekter – de har för många ben
• Gnagare - de har alldeles för små händer
• Ormar – de har inga ben alls
• Konflikter - det är bara obehagligt
• Smala blondiner - jag ser helt enkelt ingen skillnad på dem, så skulle kunna vara samma smala blondin som förföljer mig
• Hajar – och ändå ser jag Hajen varje år precis innan badsässongen börjar
• Propaganda  – det vore enklare att bara få information som stämmer
• Mörker  – det finns faktiskt något att vara rädd för i mörkret och det är…
• TOMTEN – han är bara läskig

 

Slutligen…
… ett litet bildkollage på hur jag sett ut de senaste åren. Det är praktiskt taget omöjligt att få mig att se rakt in i en kamera, så det ser lite egendomligt ut.

Stora bilden: Jag och Rickard på en bar i Sävsjö. Dålig bildkvalité, men ändå.
Han ser inte ut att vara en dag över 45, och det är ju tur, för det är han inte heller.

Grönsakskirurgen

Under helgen har vi roat oss med att se skräckfilm på nätterna. Jag är alltid lite nervös redan innan jag börjar titta, eftersom jag tyvärr är fånigt lättskrämd. Jag rycker till när jag ser scener som inte ens är menade att vara läskiga. Rickard bara skrattar åt mig, medan jag kryper längre och längre bak mot ryggstödet på soffan och gömmer ansiktet bland kuddarna som är strategiskt placerade i Rickards knä för sådana situationer. Efter de hemska filmerna har vi sett snällare filmer så att jag ska kunna sova. Det är intressant att se Terrence Hill-filmer med Rickard, för han säger att de handlar om något. När jag ser dem sitter jag mest och tänker Guuuud, vilka blå ögon, och vad smutsig han är! Där ser man.

Vi har börjat arbeta med vår egen skräckfilm. Förvisso har vi varken kamera, handling, skådespelare eller dialog, men vi har börjat lösa de tekniska svårigheterna så att vi är klara att sätta igång så fort vi har resten. Projektnamnet på vår film, tills vi vet vad den handlar om, är Grönsakskirurgen. Härom kvällen gick jag nämligen ute i köket för att göra en smörgås, och fann Rickard i färd med att skala en vitlök. En hel vitlök. Eftersom han äter i stort sett vad som helst blev jag först orolig att han tänkte äta den, men det skulle han inte. Jag vill bara se hur den ser ut inuti, sade han. Och han var inte ens särskilt full. Grönsakernas Josef Mengele slår till igen.

Det spökar eventuellt i vårt hus. I torsdags ställde Rickard ner två säckar i källaren, fulla med kläder som eventuellt ska kastas vid ett senare tillfälle. Igår morse när han gick ner var säckarna borta. Konspiratoriskt försökte vi komma fram till vad som kunde ha hänt. Trodde hyresvärden att det var skräp? Var grannfarbrorn arg på oss? Vi mailade hyresvärden för att fråga, men fick inget svar. När Rickard senare på kvällen gick ner i källaren igen för att hämta mat ur frysen var säckarna tillbaka. Hade de varit där hela tiden? Vi satt länge och viskade om det. Viskade, naturligtvis, eftersom alla vet att spöken bara hör när man skriker. Det har jag sett på film.

Vem är R? En analys av erövraren

Eftersom jag inte ville använda Rs namn utan tillåtelse har jag maniskt kontrolläst allt jag skrivit här. Men nu är det dags att slopa det lilla privatliv han har kvar, och således kan jag berätta att R i själva verket är Rickard Berghorn, känd från allt utom TV. Om Christian Slater och Pekka Heino någon gång på fyllan fått till det i närheten av en kloningsklinik skulle deras avkomma se ut precis som han gör.Eftersom jag alltid haft både Slater och Heino på min topplista över gos-vänliga män ser jag det som mycket positivt.

Vad händer under en dag med Rickard?
Rickard studerar, säger han, fast jag märker inte av det. Såvitt jag vet är det mycket möjligt att han sitter hela dagarna i sitt hörn och tittar på Cute Things Exploding på Youtube. När han inte gör det sover han mest, om han inte äter. Han äter ofta och mycket. Idag har han ätit lunch, en bulle, en kaka, två äpplen, två smörgåsar, ett äpple till, ytterligare två smörgåsar, och inom en timme kommer han att börja fråga varför jag inte ger honom tillräckligt med mat. Ibland när han varken äter, sover eller youtube-surfar leker han med min hund Bella, som han kallar för Pudelvargen. Någon gång i veckan åker vi till hans föräldrar, och efteråt är vi båda vid gott mod.

Hurdan är han att leva med?
I temperamentet är Rickard väldigt motstridig. Han är argsint, cynisk och bitter. Han anser sig aldrig ha fel, och om han någonsin skulle råka ha det är för att världen har ändrat sig bara för att bråka med honom. Samtidigt är han omtänksam och beskyddande, snäll och ganska kärleksfull. Jag misstänker att han kanske är lite småfeg och eventuellt mörkrädd, men själv menar han att lamporna är tända för min skull. Han kan inte vara tyst om TV:n är på, men om den är avstängd och man inte försöker lyssna på musik säger han inte mycket. Han är intelligent med, fast det märker man inte mycket av. Idag hade vi till exempel följande diskussion angående vår tv-möbel:

R: Kan man flytta hyllorna i det högra skåpet så vi kan ha TV:n där och ha hyllorna i det vänstra istället?
A: Jaa… Hurså?
R: Om vi ska flytta det in till hörnet blir det svårt att se TV:n annars.
A: Annars kan vi ju bara byta plats på skåpen. De sitter ju inte ihop med varandra.
R: Jahaaaaaa…. Vilken tur att det går att lösa så!

På det hela taget…
… är det här inlägget inte särskilt roligt, för ibland är det okej att inte vara det. På det hela taget är jag ganska lycklig här med herr Berghorn, och jag lär mig massor. Nu ska jag inte skriva mer idag. Rickard har börjat mumla om att han vill ha pannkakor, så det är bäst jag slutar innan han börjar bitas. Som avslutning kommer här en bild på Pekka Heino, en på Christian Slater, och en på mig och Rickard. Ni får själva gissa vem som är vem.

 

 

Att bo tillsammans med R

Inflyttningen är i princip klar. Det blir ett flyttlass till om två veckor, eftersom jag hade mer saker än jag trodde. Men det viktigaste är här: soffan och stereon, och ett fult blomträd som jag ärvt efter far. R har fått en ”läshörna” i vardagsrummet. Det är mycket hi-tech och består av en fåtölj, en lampa och en förlängningssladd. Han stormtrivs där, så jag ser inte mycket av honom förrän framåt kvällen när han frågar om jag inte ska gå och lägga mig snart. Argsint stampande och gråtande att jag inte är trött tvingas jag sedan ta min nalle och min kudde och gå och lägga mig. R berättar sagor, i regel om seriepyromaner eller våldsmän, eller män som ser ut som någon av statisterna i Den Sista Färden. Till slut somnar jag, och då smiter han iväg, och jag hör hur han slamrar i köket och tassar runt. Jag misstänker att han städar i smyg, men själv menar han att han antingen arbetar eller pysslar med sitt. Jag tror inte att han får mycket gjort i arbetsväg, för när jag vaknar är disken ren, allt bröd är  försvunnet, kaffet i burken har minskat och all bråte jag dragit fram under kvällen är borta. Jag känner mig lite som Trötter i Snövit: Min  kopp är ren… Sockret är borta!

Igår kväll lekte vi dejting. Jag duschade och sminkade mig och gjorde mig fin i håret och klädde upp mig. Sedan lagade vi mat, och satte oss för att se en film och mysa. Första halvan av filmen dränktes i ljud från Rs mage, som verkligen tycker om att mullra, oavsett om den är mätt eller inte. När den väl tystnade var R uppenbarligen mycket utmattad, så andra halvan av filmen snarkade han. Jag tror att filmen var bra. Det var en söt skådespelerska, och fina färger, men jag hörde inte ett ljud av dialogen och förstod inte riktigt vad den handlade om. Imorse ville R att jag skulle förklara filmen för honom, men det kunde jag ju inte. Allt som allt måste jag säga att det här var min bästa dejt någonsin!

Maten igår kväll blev en mycket egendomlig korvgryta med ris. Det är praktiskt att bo med R, för jag kan inte koka ris, men det kan han. Dessvärre tror han att jag kommer att dö och ruttna inom loppet av ett par timmar om jag äter normalsaltad mat. Om det här fortlöper kommer jag att ha små strategiska saltgömmor i lägenheten. Jag har redan sett ut två mycket bra gömställen: under soffdynorna och bland mina strumpor. R tror att båda ställena är gravt förorenade och ohygieniska, och därmed kan jag vara säker på att han inte skulle leta där.

Jag letar frenetiskt efter fjärrkontrollen till min dvd-spelare, men misstänker att jag nog glömt den i Mariestad. Det var ju väldigt onödigt, kan man tycka. Däremot har jag hittat en massa kläder som jag inte sett på evigheter, eftersom den förre pojkvännen försökte kasta större delen av mitt bohag, då det inte höll tillräckligt hög standard för honom. Tji fick han! Han hade gömt alltihop i källaren i Mariestad, i väntan på att kunna kasta det i smyg, och jag hittade det! Den leopardmönstrade, slampiga klänningen kan nu återta sin hedersplats i garderoben. Man vet aldrig: vi kanske behöver klä upp oss inför kyrkkaffe eller liknande.

Nu ska jag återgå till att åstadkomma så lite som möjligt medan R sitter i sitt hörn och ”arbetar”. Inom någon timme kommer rörmokaren och fixar handfatet, som för tillfället läcker som en glad hundvalp varje gång man tvättar händerna.

Framstegsuppdatering kl 11:57

Packningen av min lägenhet går framåt, och jag tror att jag håller tidsschemat. Går runt hemma och sjunger för mig själv, bär böcker, och svär över att jag packade mitt ljudsystem i ett tidigt läge. Nu har jag ingenting att lyssna på, så TV:n står på högt, med diverse DVD som jag kan utantill.

Kvar att göra
[ ] Flytta sängarna, och packa vad som kan tänkas ligga under dem
[ ] Tömma och montera ner stora hyllan
[ ] Tömma TV-bänken
[ ] Rensa och montera ner skrivbordet
[ ] Rensa förrådet och bära ner lådorna dit
[ ] Åka till huset och montera ner hyllorna i hallen
[ ] Tömma köket

Problemet som håller på att uppstå är att jag bara har fyra lådor kvar. Med lite tur står det några tomma lådor i källaren, men jag har en känsla av att jag kan ha kastat dem. På plus-sidan finns det en chans att lådorna räcker, givet att det inte behövs många lådor till källaren. Min rygg gör hemskt ont, och jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter, men på det hela taget går det ganska bra.