Under helgen har vi roat oss med att se skräckfilm på nätterna. Jag är alltid lite nervös redan innan jag börjar titta, eftersom jag tyvärr är fånigt lättskrämd. Jag rycker till när jag ser scener som inte ens är menade att vara läskiga. Rickard bara skrattar åt mig, medan jag kryper längre och längre bak mot ryggstödet på soffan och gömmer ansiktet bland kuddarna som är strategiskt placerade i Rickards knä för sådana situationer. Efter de hemska filmerna har vi sett snällare filmer så att jag ska kunna sova. Det är intressant att se Terrence Hill-filmer med Rickard, för han säger att de handlar om något. När jag ser dem sitter jag mest och tänker Guuuud, vilka blå ögon, och vad smutsig han är! Där ser man.
Vi har börjat arbeta med vår egen skräckfilm. Förvisso har vi varken kamera, handling, skådespelare eller dialog, men vi har börjat lösa de tekniska svårigheterna så att vi är klara att sätta igång så fort vi har resten. Projektnamnet på vår film, tills vi vet vad den handlar om, är Grönsakskirurgen. Härom kvällen gick jag nämligen ute i köket för att göra en smörgås, och fann Rickard i färd med att skala en vitlök. En hel vitlök. Eftersom han äter i stort sett vad som helst blev jag först orolig att han tänkte äta den, men det skulle han inte. Jag vill bara se hur den ser ut inuti, sade han. Och han var inte ens särskilt full. Grönsakernas Josef Mengele slår till igen.
Det spökar eventuellt i vårt hus. I torsdags ställde Rickard ner två säckar i källaren, fulla med kläder som eventuellt ska kastas vid ett senare tillfälle. Igår morse när han gick ner var säckarna borta. Konspiratoriskt försökte vi komma fram till vad som kunde ha hänt. Trodde hyresvärden att det var skräp? Var grannfarbrorn arg på oss? Vi mailade hyresvärden för att fråga, men fick inget svar. När Rickard senare på kvällen gick ner i källaren igen för att hämta mat ur frysen var säckarna tillbaka. Hade de varit där hela tiden? Vi satt länge och viskade om det. Viskade, naturligtvis, eftersom alla vet att spöken bara hör när man skriker. Det har jag sett på film.
Vem behöver en fanklubb när man har dig, Anne?
Men jag tycker nog att du borde skriva lite om dig själv också — där finns mycket intressant att hämta, du är bara alltför blygsam om saker och ting.
När det gäller källaren var vi ju tillsammans och letade efter klädsäckana, utan att hitta dem.
Och senare idag fortsätter vi att experimentera med att spela upp ultraljudsversioner av rocklåtar på stereon, för att se hur nervös vår snälla och oskyldiga Pudelvarg blir.
Fanklubb? Jag vet inte vad du pratar om. Och jag vet inte hur man skriver om sig själv. Mycket lättare att skriva om allt annat. Du får lära mig!!
Jag tror det är den förra tanten, eller herr Malkolm Grumpe från Bottnaryd. Vad tror du?
Vi var definitivt där tillsammans, och jag begriper det inte.
Jag vet inte hur bra det är att vi utför vetenskapliga experiment på sällskapshunden… Om hon biter dig är det ditt eget fel!
[...] en kommentar till gårdagens inlägg blev jag tillsagd att jag borde skriva mer om mig själv. Hur gör man det? Jag vet inte. Därför [...]