Sagan om Berghorns Champagne

Det var en gång en liten pojke som hette Rickard och ville veta hur saker fungerade. Han växte upp och blev både beläst, klyftig och  mycket trygg i sig själv. En dag, när han blivit vuxen,  träffade han en flicka, som verkade lite klyftig hon också, men som inte hade läst lika mycket. De blev vänner, och skaffade en lägenhet, en hundvalp och en julgransfot.

Nu hade flickan börjat blogga, och för att inte känna sig alldeles övergiven började Rickard samla på vinsatser. Det var spännande att se hur vinet blev till, tyckte han, och han kunde sitta i timmar och lyssna på hur det bubblade och jäste. Faktum var att han började sova på soffan i sitt kontor för att alltid vara nära sin vinsats. Det tyckte inte flickan var så roligt, så Rickard köpte henne en DVD-spelare så att hon inte skulle sakna honom så mycket. Det fungerade!

Den julen önskade sig flickan en SodaStreamer. Hon visste att hennes mamma hade en förkärlek för att ge bort påslakanset, underkläder, biobiljetter eller donationer till välgörenhet, så hon hade inga större förhoppningar när modern och hennes man dök upp på Annandagen. Döm om hennes förvåning när hon öppnade ett paket och hittade… STICKADE VANTAR! Hennes mamma hade stickat dem själv; de var jättesköna, och hon hade dem på sig resten av kvällen.

Men där fanns ett paket till: Ett stort paket adresserat till både henne och Rickard. De gissade att det antagligen var en årsranson av strumpor från Sportia. Det var en SodaStreamer!

Morgonen efter var Rickards senaste vinsats klar. Han gick och sjöng för sig själv och hällde upp vinet på dunkar och flaskor. Sedan fattade de gemensamt ett ödesdigert beslut: De skulle göra champagne. Hur svårt kunde det vara? De behövde bara ta vinet och kolsyra det i SodaStreamern. Trodde de.

En kaskad av kolsyrat vin for över hela köket; på bänkarna, golvet, ner i en låda som råkade vara öppen, på alla stolarna och på en av hundarna som glatt stått och iakttagit experimentet. Om det inte varit så roligt hade det varit jobbigt för dem att städa upp, men de kröp skrattande runt på golvet med varsin handduk, en trasa och en rulle hushållspapper, och snart var köket så gott som nytt, bortsett från det faktum att man inte kunde sitta på stolarna utan att klibba fast i sitsen.

Deras dokumentation av experimentet löd: ”Vårt bästa misslyckande hittills!”

Note: Inga namn har ändrats.

Jag är ett styggt barn

Är i Skövde sedan i torsdags, och Rickard har varit ensam hemma med Pudelvargen och Chicago. Utifrån vad jag förstått via mail och telefon har det gått bra, även om Rickard låtit väldigt trött. Jag har fått lova att inte utsätta honom för en sådan helg igen, och det har jag nog inga planer på heller. Jag hade nämligen blivit kallad till tingsrätten i Skövde igår angående fars dödsbo, och där behövs inga svängdörrar för min skull.

Ikväll tittar jag på Så Mycket Bättre och försöker lura moderenheten och hennes gubbe att göra smörgåsar. Det går sådär. Med smörgåsarna, alltså; tv:n går fint. I en reklampaus var det ett klipp från SOS Barnbyar, där man kunde göra en donation istället för att ge bort julklappar. ”Det funderar jag på att göra” sade modern.

”Ärligt talat, mamma, ge inte barnen vatten” sade jag….
”… ge mig hellre 100 kronor att lägga på en Sodastream…”

Jag är en stygg flicka, och stygga flickor får inga julklappar.