Sagan om Berghorns Champagne

Det var en gång en liten pojke som hette Rickard och ville veta hur saker fungerade. Han växte upp och blev både beläst, klyftig och  mycket trygg i sig själv. En dag, när han blivit vuxen,  träffade han en flicka, som verkade lite klyftig hon också, men som inte hade läst lika mycket. De blev vänner, och skaffade en lägenhet, en hundvalp och en julgransfot.

Nu hade flickan börjat blogga, och för att inte känna sig alldeles övergiven började Rickard samla på vinsatser. Det var spännande att se hur vinet blev till, tyckte han, och han kunde sitta i timmar och lyssna på hur det bubblade och jäste. Faktum var att han började sova på soffan i sitt kontor för att alltid vara nära sin vinsats. Det tyckte inte flickan var så roligt, så Rickard köpte henne en DVD-spelare så att hon inte skulle sakna honom så mycket. Det fungerade!

Den julen önskade sig flickan en SodaStreamer. Hon visste att hennes mamma hade en förkärlek för att ge bort påslakanset, underkläder, biobiljetter eller donationer till välgörenhet, så hon hade inga större förhoppningar när modern och hennes man dök upp på Annandagen. Döm om hennes förvåning när hon öppnade ett paket och hittade… STICKADE VANTAR! Hennes mamma hade stickat dem själv; de var jättesköna, och hon hade dem på sig resten av kvällen.

Men där fanns ett paket till: Ett stort paket adresserat till både henne och Rickard. De gissade att det antagligen var en årsranson av strumpor från Sportia. Det var en SodaStreamer!

Morgonen efter var Rickards senaste vinsats klar. Han gick och sjöng för sig själv och hällde upp vinet på dunkar och flaskor. Sedan fattade de gemensamt ett ödesdigert beslut: De skulle göra champagne. Hur svårt kunde det vara? De behövde bara ta vinet och kolsyra det i SodaStreamern. Trodde de.

En kaskad av kolsyrat vin for över hela köket; på bänkarna, golvet, ner i en låda som råkade vara öppen, på alla stolarna och på en av hundarna som glatt stått och iakttagit experimentet. Om det inte varit så roligt hade det varit jobbigt för dem att städa upp, men de kröp skrattande runt på golvet med varsin handduk, en trasa och en rulle hushållspapper, och snart var köket så gott som nytt, bortsett från det faktum att man inte kunde sitta på stolarna utan att klibba fast i sitsen.

Deras dokumentation av experimentet löd: ”Vårt bästa misslyckande hittills!”

Note: Inga namn har ändrats.

Jag är ett styggt barn

Är i Skövde sedan i torsdags, och Rickard har varit ensam hemma med Pudelvargen och Chicago. Utifrån vad jag förstått via mail och telefon har det gått bra, även om Rickard låtit väldigt trött. Jag har fått lova att inte utsätta honom för en sådan helg igen, och det har jag nog inga planer på heller. Jag hade nämligen blivit kallad till tingsrätten i Skövde igår angående fars dödsbo, och där behövs inga svängdörrar för min skull.

Ikväll tittar jag på Så Mycket Bättre och försöker lura moderenheten och hennes gubbe att göra smörgåsar. Det går sådär. Med smörgåsarna, alltså; tv:n går fint. I en reklampaus var det ett klipp från SOS Barnbyar, där man kunde göra en donation istället för att ge bort julklappar. ”Det funderar jag på att göra” sade modern.

”Ärligt talat, mamma, ge inte barnen vatten” sade jag….
”… ge mig hellre 100 kronor att lägga på en Sodastream…”

Jag är en stygg flicka, och stygga flickor får inga julklappar.

Introducing: Wicked Rickard

Min käre sambo har ett nytt alter ego. Wicked Rickard kallar vi honom, och han har dykt upp periodvis sedan vi flyttade ihop. Främst har det varit när jag är sjuk, och då har Wicked Rickard kommit med täcke och kuddar, gett frukost på sängen och varit allmänt pysslig. Wicked!

Igår efter julpyntandet, kånkandet av lådor, bortplockningen av allt vi är rädda om, osv, blev vi stående med ett antal gosedjur från olika tider i mitt liv; nallen Tvalle som jag fick när jag var bäbis; hunden Johnny som jag fick i födelsedagspresent av en god vän; björnen Angelica som jag fick i julklapp i fjol. Listan kan göras både lång och ointressant, så jag slutar där.

Jag hade förväntat mig att dessa kramdjur skulle försvinna ner i en låda, och hade både förlikat mig med tanken och gjort plats i garderoben.

Enter Wicked Rickard.

Denna kamikazepysslare började nu sortera kramdjuren, peta på dem, puffa upp dem och styla dem. Mitt framför TV:n stod han dessutom, så 20 minuter av filmen vi halvt kollade på, samt ett eller två reklamavbrott, försvann i ett hav av plysch, syntetstoppning och Wicked Rickards uttalanden om att ”Det krävs en riktig karl för den här typen av vetenskap.”

Resultatet av denna halvtimmes arbete blev att vår annars snygga tv-bänk nu ser ut som en fjortonårig tjejs sovrum. Wicked Rickard var dock mycket nöjd med sig själv, och man ska ju uppmuntra alla sorters kreativitet (varför då?), så det får väl vara som det är tills vardags-Rickard tröttnar på det och släpper fram sin mörka sida för att inreda något annat.

Tillökning i hushållet Arvidsson / Berghorn!

I helgen ska det utflyktas. Jag åker till Mariestad på fredag, och på lördag ska jag till Örebro över dagen, sedan tillbaka till Mariestad, och hem igen på måndag. Anledningen till detta är att vi väntar tillökning. Redan, hör jag folk fråga. Jodå, så är det. Jag är jättelycklig och Rickard är… tja… han är som han är.

Chicago heter han, vår tillökning. Han är 9 veckor, typ, och trots att mödraenheterna inte precis har varit lyriska vid utsikterna för hund nummer två, är jag övertygad om att det kommer att gå bra. Pudelvargen är, trots sitt rykte, inte mordisk, utan riktigt trevlig mot allt som är mindre än hon själv (dock inte ben, trasiga handdukar och mordiska örngott).

Eftersom vi skaffar valp, bestämde vi att vi skulle valpsäkra lägenheten idag. Sladdar ska gömmas, saker man tycker om ska bort från golvet, och giftiga växter ska utom räckhåll från valpen. Det sistnämnda är inget större problem för oss, eftersom vi bara har två krukväxter. Det ena är en orkidé vi fick i inflyttningspresent av Rickards mamma. Den finns det fortfarande hopp för. Den andra är en pinne jag ärvde efter min far. Då hade den tio blad. Det sista bladet föll för snart en månad sedan, så nu står den där i arbetsrummet, alldeles pinnig…

När vi ändå var igång och valpsäkrade passade vi på att storstäda och julpynta. Några hus på vår gata började julpynta andra veckan i november. ”Nää vet du vad!” tänkte jag. Så ska vi inte göra. Nu är det den 23 november, och vi tycks vara de enda som inte satt upp några adventslysen än. Pinsamt? Jo, lite…

Alltså fick stackars Rickard med sin onda rygg springa ner i källaren, packa ur förrådet och bära upp den största och tyngsta kartongen som fanns där. Självklart stod den dessutom längst ner i lådhögen. Det visade sig att inga av våra ljusstakar fungerade, och det var stört omöjligt att räkna ut vad det var för fel på dem. Julgransslingorna funkade inte heller, och det var nog lika bra, för vi har ingen julgran än, och jag hade säkert satt upp dem ändå, på de mest opraktiska ställen.

Det slutade med att jag stod med två nävar röda julgranskulor, en hög kantstötta tomtar, diverse ljusstakar i trä och några halmstjärnor. Bilder finns längre ner.

På det hela taget en bra dag. Precis nu kom Rickard hem och fick äran att bära ner julpyntet som inte behövdes. Bwahaha. Life is good.

Pinnen / Julgranen. Spiran sitter fast med ståltråd.

Mitt musikhörn. Det var symmetriskt när vi skruvade upp det.

 

TV-bänken

.

Den tjuriga hunden hör till inredningen.
Mjukare än soffkuddar.

 

Herr Berghorn fyller år och tomten anfaller

Idag har varit en STOR dag i lilla Stockaryd. Min käre partner in crime Rickard Berghorn fyllde nämligen 33 år. Nåja, den siffran stämde väl inte riktigt, men det gick såpass bra att fylla 33 att han antagligen kommer att göra det igen nästa år. Vi hade egentligen tänkt fira genom att gå på bio och äta ute. Dessvärre hittade vi ingen SF-biograf här i krokarna som visade något vi båda ville se, så tidigt imorse bestämde vi oss för att istället ta en dag i metropolen Nässjö. Kallt och ruggigt var det, och naturligtvis hade jag glömt min halsduk. Pudelvargen Bella var mycket argsint när vi lämnade henne hemma imorse, men det glömde vi snabbt när vi lämnade Stockaryd och tog tåget mot Världen.

Väl i Nässjö åt vi frukost på ett café. Dagen till ära blev det bakelse till mig, och gubbröresmörgås till Rickard. Sedan satt vi i en låg soffa och läste kultursidorna i tidningen och sade att ”Jodå, det var bättre förr”. Därefter gick vi till Biblioteket, och det var så stort att jag blev alldeles överväldigad och mest höll mig nära Rickard för att inte tappa bort mig. Nästa anhalt blev kyrkan, men den var stängd. Second Hand-butiken var utgallrad.  Det var svinkallt. Banken hade däremot liv och rörelse, och när vi var där träffade vi en kompis till Rickard, som vi sedan åt lunch med. Kinesisk buffé blev det, och jag tror att Rickard för en gångs skull blev mätt. När vi kom därifrån en timme senare gick vi till Ö&B, och jag köpte en transportväska för hund, och ett enormt tuggben till Pudelvargen, eftersom jag inte ville att hon skulle vara arg resten av kvällen. Billigt och bra, så dit får vi gå fler gånger.

Vi åkte tillbaka mot Stockaryd vid fyratiden, och Rickard var ehm… ovanligt glad. Han brukar annars vara känd för att vara lite lagom tvär och grinig. Han gör det inte med flit; han bara är sådan. Idag log han och var trevlig och det kändes på det hela taget mycket bra.

… och sedan gick allt åt helvete när det stod en tomte utanför Tempo i Stockaryd. Jag klarar inte av tomtar. Det är inte naturligt! Jag grep hårt om Rickards hand, och stirrade i marken medan vi gick förbi. På vägen ut stod Rickard beskyddande mellan mig och det fruktansvärda vidundret, och det kändes lite bättre, för om den skulle anfalla skulle den åtminstone ta Rickard först, och han är så seg och otrevlig att han nog inte skulle våga pröva på att ta mig med.

Vi kom hem, öppnade dörren, hunden flög emot oss, och vi packade raskt upp hennes jätteben. Hon blev så glad att hon helt glömde bort oss. Hon blir lite väl beskyddande över sina saker, så efter att vi kom tillbaka ut i köket morrade hon argsint och blängde på oss, och vi flydde ner till puben. Nu har vi suttit här i snart två timmar. Vi var hemma och vände, för att kolla om allt var lugnt, men hon morrade så fort vi öppnade ytterdörren.

Eventuellt försöker vi ta in på vandrarhem inatt. Det är möjligt att hon har gnagt färdigt på benet imorgon.

Bibelbältescensuren slår till igen!

Tidigare idag publicerade jag ett inlägg här som jag tog bort någon timma senare. För någon timma sedan skrev jag ett utkast till en reviderad version av samma inlägg. Dessvärre innehöll denna reviderade version istället för grafiska beskrivningar ganska utmanande bilder, så det inlägget kommer inte att publiceras över huvud taget.

På fredag åker vi upp till Skövde och Mariestad för att hämta mina sista grejer. Eftersom mamma kör ner flyttlasset har vi haft lite panik idag, och jag har faktiskt städat. I skenet av detta måste jag fråga mig själv hur det kom sig att min leopardmönstrade miniklänning låg ihopskrynklad på en köksbänk, varför mina boxershorts ligger bredvid soffan i vardagsrummet och varför vi har en stor fläck efter massageolja på väggen inne på kontoret.

Tyvärr är det så att om man tar det som blir kvar efter censureringen av dagens eskapader blir följande mening det enda som blir kvar:

Hon är ändå ganska söt ibland.

Jag skriver imorgon om jag har det sämre!

Det tog tre timmar att få mig att se så här sliten ut

Det är bara tisdag en gång i veckan! Bilden ovan togs efter tre timmars arbete med tupering av hår, en halv flaska hårsprej och mycket smink. Möjligen skymtas ett eller flera märken på min hals. I så fall är det Rickard som försökt strypa mig. Det är inte ett sugmärke. (Hej, mamma!) Det är konstigt hur mycket energi det krävs för att se ut som att man inte lagt ner någon energi på det alls. Efter allt detta arbete roade vi oss kungligt. Vi såg två filmer (en skitdålig skräckfilm och Smala Sussie), lagade middag (senapsstuvad fläskfilé), gick en kort promenad och tog en massa konstiga bilder.

På det hela taget en riktigt bra dag, även om jag nu är så trött att jag nog kommer att börja gråta om jag inte går och lägger mig.

Nedan: Mina grälla knästrumpor, delvis dolda av byxben

Annektering om… Annektering

I en kommentar till gårdagens inlägg blev jag tillsagd att jag borde skriva mer om mig själv. Hur gör man det? Jag vet inte. Därför tänkte jag nu skriva en väldigt ingående analys av mig själv, och sedan får läsaren själv avgöra vad som är viktigt och inte.

Som min Om mig-sida redan avslöjat heter jag Ann-Ewa. Jag är 23 år, ganska lat och periodvis ganska rolig. Jag är ganska blyg och rädd för att stå i centrum, och samtidigt hemskt rädd för att bli bortglömd. Jag har väldigt svårt att konceptuera mig själv, och tenderar att antingen vara för kritisk eller för okritisk mot mig själv. Vissa dagar tycker jag att jag är grymt snygg, smart, rolig, och över lag ganska perfekt. Andra dagar kan jag inte hitta något gott att säga om mig själv. Sanningen ligger någonstans i mitten, men dit kommer jag aldrig. Jag saknar nämligen mellanlägen. Jag sover antingen för mycket eller för lite. Jag pratar för högt när jag inte mumlar. Jag är antingen alldeles för glad, eller på vansinnigt dåligt humör. Det är aldrig lagom. Resultatet blir… sådär.

Jag är ganska svår att leva med. Jag är trångsynt, främst för att jag är så envis och i grunden tror att jag alltid har rätt, eller åtminstone mer rätt än den som inte håller med mig. Jag har ett humör som en bergochdalbana, och kan bli arg för väldigt lite, och skriker av glädje om någon trycker pekfinnet mot min näsa och säger BEEP. Jag är rätt så barnslig, och samtidigt lite för mogen i förhållande till min ålder. Jag säger oftast fel saker på fel ställen, frågar saker man inte ska fråga om och dras som en magnet till människor jag inte borde umgås med.
Att se till att jag inte ställer till det är helt enkelt ett heltidsarbete.

Fysiskt sett…
… är jag lång, småtjock och hemskt okoordinerad. Jag ramlar ofta, har blåmärken jämt, och om någon frågar varför jag har blåmärken i ansiktet kan jag svara Jag gick in i en dörr utan att ljuga. Jag är sjuk nästan jämt, men antagligen beror det delvis på att jag är ganska hypokondrisk. Jag har alltid ont någonstans. Om jag har ett blåmärke som jag inte kommer ihåg hur jag fått antar jag att det är en blodpropp. All andfåddhet beror på en annalkande hjärtattack, huvudvärk är alltid stroke, magont är ett tecken på blindtarmsinflammation. Alla knölar och bulor är cancer eller insektsbon, och om jag behöver ta på mig en tröja har jag antagligen feber. Och så vidare.

Jag klär mig lite som det råkar falla sig. Just idag har jag en för liten t-shirt, trasiga jeans och grälla strumpor. Grälla strumpor är underbara. Det är fula mössor med. Tyvärr är det ingen annan som förstår det, så om jag ska träffa folk brukar jag i regel få byta om så att jag ser någorlunda normal ut. Håret brukar se ut lite hur som helst, det med. Just nu är det halvlångt, slitet och har konstig färg eftersom jag ivrigt färgade det för något år sedan och sedan slutade och lät det växa vilt och färgas hur det ville.

En dag med mig …
… är fruktansvärt intressant och innehållsrik. Sedan jag flyttat ihop med Rickard ser dagarna förstås lite annorlunda ut, men en perfekt dag när jag är själv går till ungefär såhär:
11:30 Vaknar och äter frukost
12:30 Går ut med Pudelvargen
13:00 Sätter mig framför datorn samtidigt som jag tittar på en dokumentärserie om Auschwitz historia på DVD
18:00 Går ner till affären och köper läsk, choklad, en tidning och cigaretter
19:00 Börjar laga mat.
20:00 Äter framför TV:n, medan jag fortsätter se dokumentärserien om Auschwitz
21:45 Sätter på en ny film, exempelvis Djävulens Arkitekt  – en tysk dramadokumentär om Albert Speer, rustningsminister i Nazityskland
00:00 Går ut med Pudelvargen igen
00:30 Duschar
01:15 Ser en film till, troligen en komedi
03:30 Går och lägger mig

Under dagens lopp hinner jag dessutom ofta med att ringa och störa min mamma på jobbet minst fyra gånger, dricka en stor flaska läsk, äta sju smörgåsar och röka ett paket cigaretter. Någon som vill tillbringa en sådan underbar dag med mig? Inte? Men… 😦

Fobier…
… har jag. Jag blir lite smånervös av det mesta, som våt tvätt, färgen rosa, stora hundar med många tänder, ögonvitor och så vidare. Helt normalt. Nedan följer ett urval av mina värsta fobier.

• Spindlar och insekter – de har för många ben
• Gnagare – de har alldeles för små händer
• Ormar – de har inga ben alls
• Konflikter – det är bara obehagligt
• Smala blondiner – jag ser helt enkelt ingen skillnad på dem, så skulle kunna vara samma smala blondin som förföljer mig
• Hajar – och ändå ser jag Hajen varje år precis innan badsässongen börjar
• Propaganda  – det vore enklare att bara få information som stämmer
• Mörker  – det finns faktiskt något att vara rädd för i mörkret och det är…
• TOMTEN – han är bara läskig

 

Slutligen…
… ett litet bildkollage på hur jag sett ut de senaste åren. Det är praktiskt taget omöjligt att få mig att se rakt in i en kamera, så det ser lite egendomligt ut.

Stora bilden: Jag och Rickard på en bar i Sävsjö. Dålig bildkvalité, men ändå.
Han ser inte ut att vara en dag över 45, och det är ju tur, för det är han inte heller.

Grönsakskirurgen

Under helgen har vi roat oss med att se skräckfilm på nätterna. Jag är alltid lite nervös redan innan jag börjar titta, eftersom jag tyvärr är fånigt lättskrämd. Jag rycker till när jag ser scener som inte ens är menade att vara läskiga. Rickard bara skrattar åt mig, medan jag kryper längre och längre bak mot ryggstödet på soffan och gömmer ansiktet bland kuddarna som är strategiskt placerade i Rickards knä för sådana situationer. Efter de hemska filmerna har vi sett snällare filmer så att jag ska kunna sova. Det är intressant att se Terrence Hill-filmer med Rickard, för han säger att de handlar om något. När jag ser dem sitter jag mest och tänker Guuuud, vilka blå ögon, och vad smutsig han är! Där ser man.

Vi har börjat arbeta med vår egen skräckfilm. Förvisso har vi varken kamera, handling, skådespelare eller dialog, men vi har börjat lösa de tekniska svårigheterna så att vi är klara att sätta igång så fort vi har resten. Projektnamnet på vår film, tills vi vet vad den handlar om, är Grönsakskirurgen. Härom kvällen gick jag nämligen ute i köket för att göra en smörgås, och fann Rickard i färd med att skala en vitlök. En hel vitlök. Eftersom han äter i stort sett vad som helst blev jag först orolig att han tänkte äta den, men det skulle han inte. Jag vill bara se hur den ser ut inuti, sade han. Och han var inte ens särskilt full. Grönsakernas Josef Mengele slår till igen.

Det spökar eventuellt i vårt hus. I torsdags ställde Rickard ner två säckar i källaren, fulla med kläder som eventuellt ska kastas vid ett senare tillfälle. Igår morse när han gick ner var säckarna borta. Konspiratoriskt försökte vi komma fram till vad som kunde ha hänt. Trodde hyresvärden att det var skräp? Var grannfarbrorn arg på oss? Vi mailade hyresvärden för att fråga, men fick inget svar. När Rickard senare på kvällen gick ner i källaren igen för att hämta mat ur frysen var säckarna tillbaka. Hade de varit där hela tiden? Vi satt länge och viskade om det. Viskade, naturligtvis, eftersom alla vet att spöken bara hör när man skriker. Det har jag sett på film.

Vem är R? En analys av erövraren

Eftersom jag inte ville använda Rs namn utan tillåtelse har jag maniskt kontrolläst allt jag skrivit här. Men nu är det dags att slopa det lilla privatliv han har kvar, och således kan jag berätta att R i själva verket är Rickard Berghorn, känd från allt utom TV. Om Christian Slater och Pekka Heino någon gång på fyllan fått till det i närheten av en kloningsklinik skulle deras avkomma se ut precis som han gör.Eftersom jag alltid haft både Slater och Heino på min topplista över gos-vänliga män ser jag det som mycket positivt.

Vad händer under en dag med Rickard?
Rickard studerar, säger han, fast jag märker inte av det. Såvitt jag vet är det mycket möjligt att han sitter hela dagarna i sitt hörn och tittar på Cute Things Exploding på Youtube. När han inte gör det sover han mest, om han inte äter. Han äter ofta och mycket. Idag har han ätit lunch, en bulle, en kaka, två äpplen, två smörgåsar, ett äpple till, ytterligare två smörgåsar, och inom en timme kommer han att börja fråga varför jag inte ger honom tillräckligt med mat. Ibland när han varken äter, sover eller youtube-surfar leker han med min hund Bella, som han kallar för Pudelvargen. Någon gång i veckan åker vi till hans föräldrar, och efteråt är vi båda vid gott mod.

Hurdan är han att leva med?
I temperamentet är Rickard väldigt motstridig. Han är argsint, cynisk och bitter. Han anser sig aldrig ha fel, och om han någonsin skulle råka ha det är för att världen har ändrat sig bara för att bråka med honom. Samtidigt är han omtänksam och beskyddande, snäll och ganska kärleksfull. Jag misstänker att han kanske är lite småfeg och eventuellt mörkrädd, men själv menar han att lamporna är tända för min skull. Han kan inte vara tyst om TV:n är på, men om den är avstängd och man inte försöker lyssna på musik säger han inte mycket. Han är intelligent med, fast det märker man inte mycket av. Idag hade vi till exempel följande diskussion angående vår tv-möbel:

R: Kan man flytta hyllorna i det högra skåpet så vi kan ha TV:n där och ha hyllorna i det vänstra istället?
A: Jaa… Hurså?
R: Om vi ska flytta det in till hörnet blir det svårt att se TV:n annars.
A: Annars kan vi ju bara byta plats på skåpen. De sitter ju inte ihop med varandra.
R: Jahaaaaaa…. Vilken tur att det går att lösa så!

På det hela taget…
… är det här inlägget inte särskilt roligt, för ibland är det okej att inte vara det. På det hela taget är jag ganska lycklig här med herr Berghorn, och jag lär mig massor. Nu ska jag inte skriva mer idag. Rickard har börjat mumla om att han vill ha pannkakor, så det är bäst jag slutar innan han börjar bitas. Som avslutning kommer här en bild på Pekka Heino, en på Christian Slater, och en på mig och Rickard. Ni får själva gissa vem som är vem.